Från lycka till sorg
Hej bloggen!
Det var över två månader sen jag bloggade. Ska göra ett litet försök nu :)
Hösten är här och skolan har börjat. Jag sitter just nu i Sollefteå, i en lägenhet som sjukhuset äger. Jag berättar mer sen om det.
Jag tänkte berätta om min sommar. Den började bra men slutade i ett helvete.
Juni:
Sommaren började, med det slutade skolan och sommarens jobb började. Eftersom jag inte räknas som undersköterska än så blev det jobb på ett serviceboende. Jag trivdes bra och allt flöt på.
Pappa och Nina kom och hälsade på och de träffade Daniels familj för första gången. Det gick bra och vi hade en grymt trevlig kväll.
Jag gjorde min nyaste tatuering den 7juni. Den gjorde jävligt ont haha. Jag blev grymt nöjd och ska fortsätta på den sen :)
Juli:
Jag gick från svarthårig till blond. Eller ja det tog ett jävla tag haha. Men tillsist blev jag blond. Kan ju säga att min frisör inte var så glad på mig, vågade knappt visa hur jag såg ut.
Det hände inte så mycket i juli för jag jobbade så mycket.
Augusti:
Augusti började bra. Jag fyllde år och fick en grymt bra födelsedag. Jag blev grymt överraskad när pappa och Nina öppnade dörren hemma hos mina kusiner där vi skulle fira mig<3. Jag som var så ledsen över att jag inte skulle få fira med min familj. Vi gjorde min favorit tårta (den enda jag tycker om :P) Söta Linda kom oxå och firade mig efter jobbet.
Sen kom helvetet. Jag var på semester hemma i Uppsala, jag hade haft ett par underbara dagar med min älskade familj innan hela familjen rasade.
Den 13 Aug väckte min extra pappa mig med en mening som kom att ändra hela min semester, hela min tillvaro. Det är ord jag aldrig kommer att glömma. Det är en morgon som alltid kommer innehålla sorg och tårar. Jag kan fortfarande inte tänka på den morgonen utan att det rinner tårar ner för min kind. "Simon är borta" Jag kunde inte ta in det, jag fattade inte. Vem? Vad pratar han om? "Simon Linder är död" Det tog inte ens en sekund innan mina kinder blev till en flod. Mitt hjärta stannade upp för en stund. Det här kunde inte vara sant. Min kusin, precis fyllda 18 år var död, borta.. Jag frågade hur, jag frågade varför.. Det är något jag fortfarande frågar mig själv, det är något jag kommer fråga mig själv resten av mitt liv. Jag pratade ju med honom bara kvällen innan. Hur kan ett liv slockna så fort? Hela dagen innehöll tårar, kramar, ilska och frågor. Jag gick igenom alla faser gång på gång. Sorgen, chocken, ilskan och förnekelsen. Sånt här händer inte vår familj. Jag tänker på Simons familj, man ska inte behöva begrava sin son, man ska inte behöva begrava sitt barnbarn. Hur går man vidare efter någonting sånt här? Hur är man stöd till andra när man själv behöver det?
Jag ringde min älskade kusin Angelica. Jag fick inte fram något bra, jag grät, jag beklagade, men jag visste att vad jag än sa, så skulle det inte hjälpa. Det skulle inte ta bort förlusten, saknaden och skulle framför allt inte ge tillbaka hennes lillebror.
Ett meddelande kom klockan 18:32, det var samling vid Molnebo klockan 20. Jag svarade att vi allihopa kommer. Vi samlade oss och åkte. Jag plockade en stor fin bukett med blommor. Tog med massa ljus.
Det var hemskt att se järnvägsövergången. Platsen fylldes med blommor, ljus och fina kort på Simon.
<3 Simon
Timon skadades mitt uppe i sorgen och hamnade på sjukhus. Låg inne på sjukhuset med krossad strupe. Han får vara med om mycket min lille prins.
Vi åkte iväg, jag, Daniel, Tom och Carro för att få tänka på någonting annat. Vi åkte till Eskilstuna parken, det fanns helt underbara djur där. Vi räddade en liten Afrikans skata (?) från att trädleoparden skulle äta upp den. Jag fick klappa sötaste djuret.
Sen kom begravningen. Det går inte att beskriva den sorgen som kändes i hela kyrkan. Det var hemskt att sitta som en av dom som satt längst fram, på raderna där familj och släkt sitter. Begravningen var väldigt vacker, fin musik, underbar sång från Angelica och Linda. Ingen satt obrydd, ingen satt med torra kinder. Han var så älskad.
Fina vackra Simon.
Jag saknar dig <3
Men efter regn kommer solsken. Det kom ett besked som fick mina tankar att gå mot det positiva igen. Jag hade hittat en lägenhet som lät intressant. Älsk jobbade så jag och Linda fick gå och titta på den. Den var underbar och perfekt för mig och Daniel. Så jag sa att vi var intresserade. Sen ringde mäklaren och sa att om vi ville så fick vi den. Och efter en stor disskution om pengar, dåvarande lägenheten och dubbla hyror så bestämde vi oss. Vi tog den! Så nu bor vi i en underbar lägenhet. Helt underbart att bo i en 2a på 70kvadrat istället för en 1a på 24a.
Vardagsrummet:
Jag älskar den öppna spisen! Eftersom vi inte får elda i den så har vi massa ljus i den.
Köket:
Hallgolvet:
Sovrummet:
Linda kollar garderoberna
Får fixa fler bilder från lägenheten nu när vi börjat få fint i den.
September:
Skolan började och tillbaka till verkligheten. Termin 3 började och jag fick reda på min placering för kommande praktik.
Jag hamnade på kirurgen, men i Sollefteå. Alltså ca 10 mil från Övik, älsklingen och den nya lägenheten.
Jag var grymt besviken på att behöva åka. Som tur var så skulle Malin i "gänget" också åka till Solle. Så vi bestämde oss för att bo ihop. Sagt och gjort, nu sitter vi i en tvåa i vackra Sollefteå. Det är grymma promenadstigar här. Visar bilder sen.
Jag är som sagt på kirurgen och där trivs jag som handen i handsken. Det är så jävla roligt, lärorikt och spännande. Jag har en grym handledare. Hon är 26 år och lika glad och sprallig som jag.
Nu har jag suttit och skrivit i 2h, nu får det räcka haha.
Skriver igen sen!
/Malin
Till Simon <3
Det var över två månader sen jag bloggade. Ska göra ett litet försök nu :)
Hösten är här och skolan har börjat. Jag sitter just nu i Sollefteå, i en lägenhet som sjukhuset äger. Jag berättar mer sen om det.
Jag tänkte berätta om min sommar. Den började bra men slutade i ett helvete.
Juni:
Sommaren började, med det slutade skolan och sommarens jobb började. Eftersom jag inte räknas som undersköterska än så blev det jobb på ett serviceboende. Jag trivdes bra och allt flöt på.
Pappa och Nina kom och hälsade på och de träffade Daniels familj för första gången. Det gick bra och vi hade en grymt trevlig kväll.
Jag gjorde min nyaste tatuering den 7juni. Den gjorde jävligt ont haha. Jag blev grymt nöjd och ska fortsätta på den sen :)
Juli:
Jag gick från svarthårig till blond. Eller ja det tog ett jävla tag haha. Men tillsist blev jag blond. Kan ju säga att min frisör inte var så glad på mig, vågade knappt visa hur jag såg ut.
Det hände inte så mycket i juli för jag jobbade så mycket.
Augusti:
Augusti började bra. Jag fyllde år och fick en grymt bra födelsedag. Jag blev grymt överraskad när pappa och Nina öppnade dörren hemma hos mina kusiner där vi skulle fira mig<3. Jag som var så ledsen över att jag inte skulle få fira med min familj. Vi gjorde min favorit tårta (den enda jag tycker om :P) Söta Linda kom oxå och firade mig efter jobbet.
Sen kom helvetet. Jag var på semester hemma i Uppsala, jag hade haft ett par underbara dagar med min älskade familj innan hela familjen rasade.
Den 13 Aug väckte min extra pappa mig med en mening som kom att ändra hela min semester, hela min tillvaro. Det är ord jag aldrig kommer att glömma. Det är en morgon som alltid kommer innehålla sorg och tårar. Jag kan fortfarande inte tänka på den morgonen utan att det rinner tårar ner för min kind. "Simon är borta" Jag kunde inte ta in det, jag fattade inte. Vem? Vad pratar han om? "Simon Linder är död" Det tog inte ens en sekund innan mina kinder blev till en flod. Mitt hjärta stannade upp för en stund. Det här kunde inte vara sant. Min kusin, precis fyllda 18 år var död, borta.. Jag frågade hur, jag frågade varför.. Det är något jag fortfarande frågar mig själv, det är något jag kommer fråga mig själv resten av mitt liv. Jag pratade ju med honom bara kvällen innan. Hur kan ett liv slockna så fort? Hela dagen innehöll tårar, kramar, ilska och frågor. Jag gick igenom alla faser gång på gång. Sorgen, chocken, ilskan och förnekelsen. Sånt här händer inte vår familj. Jag tänker på Simons familj, man ska inte behöva begrava sin son, man ska inte behöva begrava sitt barnbarn. Hur går man vidare efter någonting sånt här? Hur är man stöd till andra när man själv behöver det?
Jag ringde min älskade kusin Angelica. Jag fick inte fram något bra, jag grät, jag beklagade, men jag visste att vad jag än sa, så skulle det inte hjälpa. Det skulle inte ta bort förlusten, saknaden och skulle framför allt inte ge tillbaka hennes lillebror.
Ett meddelande kom klockan 18:32, det var samling vid Molnebo klockan 20. Jag svarade att vi allihopa kommer. Vi samlade oss och åkte. Jag plockade en stor fin bukett med blommor. Tog med massa ljus.
Det var hemskt att se järnvägsövergången. Platsen fylldes med blommor, ljus och fina kort på Simon.
<3 Simon
Timon skadades mitt uppe i sorgen och hamnade på sjukhus. Låg inne på sjukhuset med krossad strupe. Han får vara med om mycket min lille prins.
Vi åkte iväg, jag, Daniel, Tom och Carro för att få tänka på någonting annat. Vi åkte till Eskilstuna parken, det fanns helt underbara djur där. Vi räddade en liten Afrikans skata (?) från att trädleoparden skulle äta upp den. Jag fick klappa sötaste djuret.
Sen kom begravningen. Det går inte att beskriva den sorgen som kändes i hela kyrkan. Det var hemskt att sitta som en av dom som satt längst fram, på raderna där familj och släkt sitter. Begravningen var väldigt vacker, fin musik, underbar sång från Angelica och Linda. Ingen satt obrydd, ingen satt med torra kinder. Han var så älskad.
Fina vackra Simon.
Jag saknar dig <3
Men efter regn kommer solsken. Det kom ett besked som fick mina tankar att gå mot det positiva igen. Jag hade hittat en lägenhet som lät intressant. Älsk jobbade så jag och Linda fick gå och titta på den. Den var underbar och perfekt för mig och Daniel. Så jag sa att vi var intresserade. Sen ringde mäklaren och sa att om vi ville så fick vi den. Och efter en stor disskution om pengar, dåvarande lägenheten och dubbla hyror så bestämde vi oss. Vi tog den! Så nu bor vi i en underbar lägenhet. Helt underbart att bo i en 2a på 70kvadrat istället för en 1a på 24a.
Vardagsrummet:
Jag älskar den öppna spisen! Eftersom vi inte får elda i den så har vi massa ljus i den.
Köket:
Hallgolvet:
Sovrummet:
Linda kollar garderoberna
Får fixa fler bilder från lägenheten nu när vi börjat få fint i den.
September:
Skolan började och tillbaka till verkligheten. Termin 3 började och jag fick reda på min placering för kommande praktik.
Jag hamnade på kirurgen, men i Sollefteå. Alltså ca 10 mil från Övik, älsklingen och den nya lägenheten.
Jag var grymt besviken på att behöva åka. Som tur var så skulle Malin i "gänget" också åka till Solle. Så vi bestämde oss för att bo ihop. Sagt och gjort, nu sitter vi i en tvåa i vackra Sollefteå. Det är grymma promenadstigar här. Visar bilder sen.
Jag är som sagt på kirurgen och där trivs jag som handen i handsken. Det är så jävla roligt, lärorikt och spännande. Jag har en grym handledare. Hon är 26 år och lika glad och sprallig som jag.
Nu har jag suttit och skrivit i 2h, nu får det räcka haha.
Skriver igen sen!
/Malin
Till Simon <3
